Den 14 november 2011

Hej stipendiefonden, jag vill berätta en liten historia för er, om mitt intresse.

Jag håller på med en av världens farligaste sporter, ridning. Jag kan berätta att min pappa inte var så glad när mamma anmälde mig till en ridgrupp när jag bara var fyra år. Men jag var världens lyckligaste lilla unge, kommer fortfarande ihåg den stunden, jag var så liten så att jag fick den minsta ponnyn, och knappt då var den lagom stor åt mig. Så sedan jag var fyra år har mitt liv innehållit hästar.
Jag red på ridskola till år 2008, sedan gick jag över till att tävla andras hästar, jag levde för tävlingen, jag älskade spänningen jag kände när jag flög över hindren. Jag red massor av olika hästar, olika individer, ingen var lik den andra, kanske därför jag tycker om och lever för hästar att man sysslar med en levande individ, som också har känslor, uttrycker sig och så vidare…
Förra året gick jag en kurs, jag tyckte om jag ska vara ärlig att det inte verkade så bra, förväntade mig en person som trodde hon kunde prata med hästar och skulle genom detta sälja på mig massor av strunt. Men jag hade fel, hon som höll i kursen var och är en av de ärligaste människorna jag känner. I cirka 5 timmar lyssnade jag på henne, hon berättade allt om hur hästen såg ut, alla leder och muskler, och det hemskaste hur vi människorna förstörde dem. Det var med en stor klump i magen jag insåg att i elva år har jag omedvetet skadat min häst, genom att lägga en sadel på deras ryggar.
Förr i tiden var det nämligen så, att man stoppade sadlarna med halm för att dem skulle vara flexibla och följa hästens rörelser i till exempel strid. Sadlarna stoppades om efter varje ritt för att de skulle vara precis utvecklad för just den hästen, man förstod det då att hästarna är som vi människor, det är som om man skulle ta på sig ett par klackskor och springa maraton i dem, det vet ju vi direkt att sådana skor inte är utvecklade för att springa i. Så ryttarna på den tiden var som sagt extremt noggranna. Men när bilarna kom till glömdes hästarna bort, det gick ju snabbare att ta en bil, och den behövde ju inte omsorg på samma sätt.
Men efter kanske hundra år, kom någon på att man kan ju använda hästarna till fritiden så man letade upp gammalt material om hur man gjorde när man använde hästarna, men det fanns inga bra beskrivningar kvar eftersom man aldrig trodde att hästarna skulle användas igen. Så man tog det man hade, men istället för den mjuka halmen som gjorde att sadeln följde hästen stoppade man in en bom av järn på ett sådant sätt att det påverkade musklerna. Det blev hästen som följde sadeln… Så om jag fick tiotusen kronor av er, skulle jag försöka ta igen mitt misstag med alla hästar jag skadat omedvetet. Jag skulle ge dem till en ridskola där dem skulle användas till nya sadlar till hästarna och utveckla deras kursplan så att eleverna får lära sig det jag fick lära mig, enligt mig försent. Det löser inte allt, men tiotusen kronor är en bra bit på vägen.

Kom ihåg, vi skulle aldrig springa ett maraton i klackskor…

Mvh Mikaela Mattelin


Hjärtat mitt ♥©